(inlägget låg visst i utkast..hehe)
Denna månad har gått både fort och långsamt. Jag trodde inte min mammaledighet skulle vara så som den är, i alla fall inte genom att enbart vara hemma. Det är förvisso otroligt mysigt med Leo och visst jag kan ta promenader och så, Fredrik arbetar hemifrån vilket är mysigt då vi äter lunch tillsammans. Men, här kommer vi till mennet! Jag har blivit otroligt nojig över det här med coronavituset. I början var det inte lika "farligt" i mitt huvud, men nu alltså. Usch. Jag tänkte att jag skulle kunna hänga mer med mina mammakompisar, fler promenader och fikaträffar, kunna åka ut till ön och vara där över dagarna. Fira påsk med famlijen! Detta förbannade virus alltså. Det kan drabba vem som helst, inte enbart riskgrupperna, man behöver inte ha symptom. Otäckt. Tack och lov för att man kan ringa och se varandra via videosamtal, men det är ändå inte samma sak. Det är vår och man ska vara ute då, inte hålla sig på så långt avstånd från varandra.
Denna påsk har vi i alla fall gjort det bästa utav läget, även om vi tillbringat nästintill hela tiden här hemma inomhus. Vi har ätit påskmat och pyntat med lite påskris. Storstädat, gjort fint på balkongen och så det bästa av allt - följt Leos utveckling! Han överraskar verkligen varje dag. Nog för att man blir väldigt trött ibland, minimalt med sömn och slocknar i soffan om dagarna, men det är värt allt. Han är utan tvekan den finaste lille killen jag vet. Inte trodde jag att jag skulle kunna känna en sådan kärlek!
I början av månaden kunde han inte greppa saker riktigt, nu fixar han det galant och visar en sådan styrka när han ligger på magen. Han har vänt sig om någon enstaka gång från mage till rygg och försöker ta sig framåt. Men det allra bästa är utan tvekan när han skrattar. Det har mest varit Babblarna som lockat fram det där skrattet, men nu är det mer och mer hans stolta föräldrar. När vi tokar oss, sjunger, leker tittut och som idag, när jag säger att han är en liten gnällspik - Asgarv! Jag tror jag sa ordet gnällspik 15 gånger i rad utan att tröttna för att få se och höra det där skrattet! På onsdag är han fyra månader och då ska han få börja lite smått med smakportioner. Kusinen har önskat att han får prova banan som första grej, självklart får det bli så då.
Nu håller vi tummar och tår för att man snart kan göra alla saker som man borde, umgås med nära och kära på ett normalt avstånd. Men, tills dess, var rädda om er. ♥
0 kommentar(er)
