Amanda

Jag vet egentligen inte hur man skriver sådant här, men jag antar att man väljer här och nu om man vill läsa vidare eller inte. Jag kommer att vara öppen och ärlig om hur min upplevelse av förlossningen var, allas berättelser är olika och jag har läst en del. Men här, här kommer min.

Nästa dag den 22 december, bf-datumet, har vi bara ett mål egentligen, handla julmat inför julafton och köpa en pilatesboll och vetekudde till mig. Under dagen får jag rejäla sammandragningar, eller kanske var det förvärkar? Vad visste jag? Jag hade nog känt av lite dagen innan, men inte lika tydligt. Jag hade i alla fall känt av värkar under dagen den 22:a, för när vi var och handlade på City Gross var jag tvungen att verkligen stanna upp och hänga på kundvagnen medan Fredrik fick gå och plocka varor. Vi handlade på oss massor av mat till vår lilla egna minijulafton och nyårsfirande. Vi kommer hem och gör ingenting. Den 22:a december runt klockan sju på kvällen började jag känna av värkar. Emma kommer förbi en sväng med lite bebisgrejer och hon stannar kvar och pratar en stund. Jag har nog värkar under tiden, men det går ändå ganska bra. Jag står ut, men till slut måste jag liksom vika hela kroppen och jag känner hur smärtan succesivt ökar och sedan minskar. Är det så här en förvärk känns?

 

Nu börjar det bli olidligt, vi ringer till förlossningen och vi har värktimern igång, barnmorskan råder oss att vänta ytterligare eftersom det inte är så tätt emellan värkarna. Jag lägger mig i badkaret och Fredrik kollar klockan, hämtar vatten, frukt och julgodis som jag sitter och äter mellan värkarna. Tiden går och vi ringer tillbaka x antal gånger men fortfarnande låter väl jag "för pigg" för att få åka in. Sedan går det inte mer, vi ringer in igen och då får vi åka in, men jag är fortfarande orolig att vi kommer bli hemskickade igen. Vid tvåtiden på natten fick vi äntligen klartecken på telefon att vi kunde åka in, efter x antal samtal och räkning av värkar/minut. Klockan är 02.30 när vi kommer in på förlossningen och vi får gå in i ett litet undersökningsrum. En sköterska kommer in och pratar med oss och så vill hon se om jag var öppen något, det gör lite ont och så säger hon "Jahapp, då har jag gjort en hinnsvepning nu och så är du 5 cm öppen", what? Halvvägs! Va i.. då får vi vara kvar och kommer förhoppningvis härifrån med en bebis, vilken sjuk känsla!

 

Vi fördes sedan in till en stor och fräsch förlossningssal och jag fick ta på mig en sådan där snygg, blå och alldeles för stor sjukhuströja och sedan väntade vi. Under tiden passade vi på att använda lustgas och det var väldigt roligt för oss båda två, vi fnittrade och skojade en liten stund tills det plötsligt gjorde så ont att jag behövde något annat än lustgas. Vi trycker på  röda knappen och jag bad om akupunktur i ryggen - hade hört att det skulle vara effektivt och jag kände väl inte att epidural behövdes än, fast vad fasen visste jag egentligen? Hade jag vetet, så hade jag tagit epidurel tidigare. Jag kan ju säga att nålarna i ryggen hjälpte i ca 2 minuter, sedan gjorde det mer ont där fram. Nu fick jag epidural och läkare kallades in, det gick rätt fort. Inte skönt att ta, men OJ vad det hjälpte. Det fanns en mätare som gick upp och ner beroende på när mina värkar var igång, jag kunde innan känna hur det steg och sedan hur det sjönk, men nu kände jag absolut ingenting. Fredrik såg att jag borde ha ont, men jag pratade med honom och sköterskorna som vanligt. Nu väntade vi igen.

 

Kl 05.30 var jag öppen 7 cm och jag minns att jag tänkte "nu är det bra nära, bara 3 cm till". Vid åttatiden gick det väldigt långsamt, ingen förändring och jag började bli väldigt trött. Då bestämde vi att de skulle ta hål på fosterhinnorna, som skulle göra värkarna mer effektiva. Det kändes som om jag kissade på mig och var faktiskt en väldigt skön skänsla, haha! Tjugo minuter senare var jag öppen 9 cm. Nu fick jag även värkstimulerande dropp och jag minns hur jag kämpade som ett djur.  Nu behövde personalen vända på Leo med eftersom han var vänt nedåt, han skulle vara vänd uppåt (om jag inte minns fel), det gjorde djävulskt ont, men det var viktigt för att få fram honom lättare. Tio minunter senare var jag 10 cm öppen, dvs helt öppen och nu gällde det för mig att bara krysta. Jag kämpade och kämpade, den här sista biten är lite av en dimma för mig i efterhand, men jag minns hopplösheten om att "jag klarar inte det här" som smög sig på och om jag inte minns helt fel så skrek jag det i lustgasmasken vid några tillfällen också, annars hade jag inte gjort så mycket ljud ifrån mig innan dess.

 

Det gick väldigt trögt nu, läkare och sköterskor tyckte att både jag och Leo var väldigt trötta och nu togs beslutet att hjälpa till lite med sugklocka. Den användes i tre krystvärkar sedan gjorde jag det på egen hand. Nu, äntligen kl 12.33, 10 h efter att vi kom in till förlossningen, kom han och lades på mitt bröst. Jag fattade inte att jag faktiskt klarade av det, det kändes så omöjligt. "Vad blev det?", mumlar jag och känner hur borta jag faktiskt är. Fredrik har redan sett, så får jag också se. Vi har en son! Jag är så lycklig över att smärtan är över och så förväntansfull att lära känna detta mirakel. Vi har en son! Och så grät jag. Smärtan var borta och du var äntligen här ♥