Amanda

Ytterligare ett ultraljud gjordes denna dag och det  visade bra kammarfunktion (vad nu det betyder). I övrigt mår Leo bra och han ammar fritt. Det kändes så bra, han bestämmer när han är hungrig och jag har maten redo! Idag fick vi besked om att vi får åka tillbaka till Norrköping, men att vi blir inskrivna på neo där istället. Vi blev glada över nyheterna och började packa ihop oss lite. Leo fick äntligen bli av med sonden och nu har han bara elektroderna kvar, som mäter hjärtfrekvensen. Vi skrev ett tack till personalen i deras gästbok. Men vad skriver man egentligen? Vi är bara så tacksamma över allt de gjort för oss alla tre.

 

I amublanstransporten till Norrköping fick jag åka med i denna gång, jag lades på en bår, sattes fast ordentligt och sedan låg Leo som i en bärsele som i sin tur sattes fast på min mage. Vi sov båda två hela vägen till Vrinnevi. Där visste vi att vi åtminstone skulle vara kvar till den 30/12 eftersom det då var inbokat för nytt ultraljud. När vi kom fram körs jag och Leo in hela vägen fram till dörren till vårt rum. Detta rum är mycket mindre jämfört med det på US. Men det ska nog gå, vi har ju tv, kyl och toalett med dusch. Nu börjar mina bröst att ömma och bli röda.

 

Under lördagen verkar Leo stabil och välmående. Han får börja med D-droppar. Vi gör inte så mycket mer denna dag utan längtar bara till nästa dag när vi förhoppningsvis får åka hem. Många i personalen på neo räknade med det också, så de sa nästan hejdå dagen innan.

 

Jag och Fredrik går på kvällen och äter middag på Lindahls konditori. Där sitter vi alldeles ensamma med en varsin pajbit, dricka, te/kaffe med biskvi och mazarin. Vi känner oss mer som människor när vi får äta lite mer ordentlig mat. Vi tar sedan en kort promenad utanför sjukhusväggarna, det är kallt så vi går inte så långt.

Dagen vi räknade med att få åka hem. Ultraljudet gjordes tidigt på förmiddagen och så kliver läkarna in för att berätta om provsvaren. Leo visar en försämring, där blodets hastighet pumpar snabbare än senaste ultraljudet, Vilket innebär att de vill ha fortsatt uppsikt och att vi måste vara kvar ytterligare. Vi båda blev så ledsna. Har han blivit sämre? Vad innebär det? Hur dålig kan han bli? Kommer vi någonsin hem? Självklart är vi kvar, men det känns bara så jobbigt.

 

Så mycket jobbiga tankar som flög runt i huvudet då. Det här tog väldigt hårt på oss och min kropp sa ifrån. Från att ha ammat utan konstigheter lyckas jag få mjölkstockning, 40 graders feber, frossa och mår allmänt skit. Leos faster Anna kommer och hälsar på under kvällen, jag tar mig en dusch och halvsover under tiden hon är där.

 

Denna dag känner jag mig lite piggare, men misstänker fortsatt feber och värk i kroppen. Idag kikar Leos farmor och farfar förbi och jag sitter och sover, pinsamt men jag mår inte bra alltså. Personalen kommer in och önskar oss gott nytt år och har med sig ett kort och presenter i form av kläder och ett gosedjur, så gulligt! Vi myser med Leo och på kvällen spelar vi Bingolotto -  igen, ingen vinst denna gång heller, men jag var på riktigt en ifrån miljonen! Vi äter "trerätters" i form av wraps, nudlar och risgrynsgröt. Man tager vad man haver, haha. Vid tolvslaget sover vår lille kille medan vi skålar i saft.

 

 

Idag var jag trött, men fick lite mer energi när personalen påpekde att vi borde hitta på något. Så vi får låna en vagn från neo och så tar vi en liten promenad ute runt sjukhuset. Skönt att komma ut och få lite luft även om det var lite kyligt. När vi kommit tillbaka får Leo ett bad, snacka om att han njuter av det! Det händer inte så mycket mer denna dag.

 

Jag kämpar på med amningen och när jag ska amma på mitt onda bröst brister ett sår och stackaren får blod i munnen. Jag känner mig som världens sämsta mamma! Du ska ju få mat, inte blod, vad är det som händer egentligen? På kvällen säger personalen att de kontaktar BB och ser om de har några tips på vad jag kan göra. Jag får gå upp till BB prata med en sköterska och ta lite prover. Enligt provsvaren har jag en infektion i kroppen och även mjölkstockning. Jag får antibiotika utskrivet som jag ska hämta recept på dagen därpå. Idag skulle ultraljudet ske, men det tog så lång tid. Det gjordes ganska sent och vi misstänkte att vi inte skulle hinna få resultaten samma dag. Mycket riktigt, vi får svar nästa dag och behöver alltså stanna en dag till. Det kändes ändå okej, jag ville eller vågade inte hetsa upp mig för det. Vill inte bli värre.

 

Nu idag fick vi provsvaret från ultraljudet. Läkarna kom in och berättade att det inte försämrats denna gång. Att Leo mår bra och är stabil, han ammar/äter på flaska och går upp i vikt. Sedan säger läkarna tt vi får åka hem och vi tittar på varandra, tror inte vad vi hör, sa dem precis att vi får åka hem? Vi blir så glada! Det innebär att vi kommer åka in på kontroller 1 gång i veckan. Vi packade snabbt ihop oss, sedan fick vi information och utbildning i HLR och luftvägsstopp. Jag gick förbi apoteket och hämtade ut penicilin och sedan hämtade Fredrik bilen. Vi möter personalen i korridoren och de kramar om oss, jag kramar hårt tillbaka och säger hur tacksam jag är över allt de gjort för oss. Dem är så glada för vår skull, glada att vi får åka hem. Men dem hoppas vi ses igen, fast inte genom att vara inlagda, utan kika förbi när vi är på sjukhuset. Det kommer vi garanterat att göra.

 

Där står jag med väskor och Fredrik hämtar bilen. Det är kallt, det blåser men jag känner världens lyckorus i kroppen. Nu sitter vi alla tre i bilen, jag har satt mig där bak i mitten så jag kan se Leo i babyskyddet bredvid. Han har somnat och gör det hela vägen tills vi kliver innanför dörren. På vägen hem gråter jag igen, av glädje och jag känner mig mer hormonell än jag någonsin känt förut. Nu är vi hemma och jag går fjantigt runt och visar vår tolv dagar gamla son "här har vi köket, här lagar vi mat" och "här är sovrummet, där är din säng", haha! Hemma bara njuter vi! Även om sömnen är densamma så känns det som om man är mer utsövd ändå, vi har verkligen saknat att sova i vår egen säng. 

 

Resterande dagar här hemma har gått bra, vi tog en promenad ute och gick till Folkparken, men vi håller oss borta från affärer och liknande. Även om Leo är vaccinerad mot RS-viruset så är vi försiktiga. Han kommer få påfylld dos när det är dags. Sedan har han fått träffa två av sina kusiner också, Alfred och Olle! De var förbi här med sina fina föräldrar och åt middag. Passade på att ses innan de är tillbaka på förskolan igen. Tack för en mysig kväll! Myset fortsätter och veckan ser ut som följande: