Amanda

När vi kommer in leds vi till ett stort rum, på dörren har står det "Gb Edenäs", alltså gossebarn Edenäs (fick vi lära oss), eftersom han inte fått något namn än. Fast det sa vi till om sedan, så det ändrades senare.

 

Åh, när vi kom in i rummet, där ligger han, vår perfekta men sjuka son i en liten säng med sladdar kopplade till honom. En monitor mäter hjärtfrekvens, plus och andning. Allt skulle mätas, vägas och föras ner i antecknigar. Vad väger han? Hur mycket har han ätit? Hur ser det ut i blöjan? Konsistens, färg och mängd? Sköterskorna var väldigt trevliga och sa till oss att vi får sova hela första natten, sköterskorna kommer in och ser till att han är mätt och har ren blöja. Vi ska bara sova och vila upp oss till nästa dag.

 

Det kändes så konstigt, jag förstod inte att det där stora rummet var vårt, men där fanns två sängar som stod ihop som en dubbelsäng, tv, fotölj, stolar och ett litet bord. Det fanns som stationer längs med en vägg där Leos säng fanns, en station för att byta blöja, en för att väga och ett bord med en värmelampa ovanför. En stor toalett med dusch och som en liten hall. Överallt fanns det handsprit och det var viktigt att man tvättade händerna och spritade ofta, inte bara för sin egen skull, utan för alla andra barn som finns på avdelningen. I rummet fanns även ett kylskåp, men det var enbart till för bröstmjölk eller ersättning. Gick man ut från rummet fanns ett familjekök där man hade en egen hylla i kylen och en liten matsal med lekhörna för besökande barn eller syskon. Föräldrar som man mötte nickade man lite åt, ingen säger något till varandra, man liksom ser hur ledsna alla är över att vara där.

 

Under kvällen när vi önskat att vi var hemma, så spelade vi ändå Bingolotto, ingen vinst, men lite känslan av att det var "som vanligt" och det var skönt mitt i allting. På natten sov i alla fall jag lite halvdant, jag var trött men kunde liksom inte slappna av. Jag kände mig dum när jag bara låg där och sköterskor kom in för att ta hand om vår son. Jag vet att jag frågade om jag kunde göra något, svaret jag fick var "ja, du kan sova".

 

Nästa dag när vi vaknar får vi en lätt frukost och hans värden har varit bra under natten. Under natten hade personalen gjort fina små kort, ett litet hjärta och en där det stod "My first Christmas", vad jag grät när jag såg det. Kan ju säga att efterhormonerna är tusen gånger mer effektiva än gravidhormonerna. Vi pratar om att komma igång med amningen, det får jag hjälp med men också hjälp att pumpa bröstmjölk och det var inga konstigheter alls. Efter sugklockan blev hans huvud lite vätskefyllt och svullet, samt med ett litet sår där klockan satt. Det var lite finare idag. Leo får i sig mat via falska eller sond (slang via näsan ner till magsäcken). Vi måste nu amningsväga honom för att se hur mycket han får i sig.

 

På kvällen kom Anna och Albin och hälsade på, Alfred och Olle stannade hemma för att vara på den säkra sidan. Det var väldigt strikt med vilka som fick komma och hälsa på. Besökstiden var dygnet runt, men du ska vara frisk, vaccinerad och sprita dig som bara den! Det var skönt med lite besök, även om det var jobbigt att ta emot dessa kramar och tröst, allt börjar liksom om  från början då. Klart man uppskattar det, men på samma gång är det jobbigt, ja, ni förstår säkert vad jag menar.

 

 

Leos farfar Anders och farmor Gunilla körde förbi och Anders var uppe och hälsade på Leo, Gunilla var nere och gick lite eftersom hon kände av att hon inte var helt hundra. Tur att vara på den säkra sidan, även om det var tråkigt att de inte fick träffa varandra just då. Mysigt med lite besök.

 

Vi börjar greppa det här med att väga och amma honom, det är många steg för det är mycket som ska antecknas. Sonden tar vi hjälp av när han måste få i sig mer. Vi har ett schema på hur mycket han ska ha vid varje måltid.Vi får behandla Leo som om vi vore kvar på BB eller som om vi vore hemma - trots alla kopplade sladdar. Nu fick han sova i ett lånat babynest i sängen mellan oss. 

 

Idag hälsade Johan, Jonna, Alma och Ebba på, fast Alma och Ebba var på avstånd för säkerhetens skull. Åh, vad glada vi blev när de hade med sig julmat! Vi har under dessa dagar ätit sådant som går att köpa på pressbyrån och det har inte varit så mättande alla gånger. Vi frossade köttbullar,  julskinka, sill, ostkaka, lax och ris á la Malta. Leo fick ligga i en vagn som rullades ut i matsalen, i vagnen låg den lilla monitorn som mätte alla värden. Nu ammar Leo väldigt bra och vi sondar resten av det han behöver. Mycket matte i detta, tur Fredrik är snabbtänkt. Jag hade aldrig klarat alla dessa steg på egen hand. Så glad att jag har honom. Idag blev Leo av med lite sladdar och även infarten i handen, skönt för honom.