Amanda

Efter att Leo var född och jag fått duscha och fräscha till mig något så var både jag och Fredrik helt slut. Vi väntade i vad som kändes som en evighet för att få ett  rum på BB. Vi satt därinne och sov, tills vi äntligen fick följa med och få ett rum. Rummet var ganska litet med två sängar, ett handfat, ett bord och en toalett med dusch. Sköterskorna var väldigt snälla och kom så fort man tryckte på den röda knappen. Jag fick lunch från en liten matsal, men inte Fredrik. Jag tycker att båda föräldrarna borde få mat, men så är det inte. Till lunch åt jag någon slags biffstroganoff med ris och sallad, jag tog en del så vi delade lite på det. Sedan hade vi med oss lite frukt och snacks.

 

Under dagen fick jag lite hjälp med amningen och det var inte det lättaste, men det visade sig ändå att det fanns lite mjölk där ändå. Här hade vi inte bestämt hans namn så det blev en hel del funderingar kring vad vår lille pojke skulle heta. Dagen kändes lång och natten ännu längre när han vaknade upp plötsligt och var hungrig. Vi kände oss verkligen som nybörjare där vi kämpade på med blöjbyte och matning. Vad ont jag hade här, inga roliga toalettbesök (ursäkta). Jag fick värktabletter och blev ombedd att vila. Han var så liten, hur håller man ett så litet barn? Egentligen kändes det självklart, kanske för att han var vår?

 

Nästa dag på morgonen var det dags att göra en rutinkontroll hos barnläkaren och vi fick som en liten bricka som man får på café när man väntar på sin mat, ni vet en sådan som darrar till när maten är klar? När den darrade var det vår tur att gå till barnläkaren i slutet på korridoren. Vi gick dit och läkaren kände och klämde på en relativt lugn bebis. Sedan säger han att han hör blåsljud på hjärtat. Vi reagerar inte så mycket på det, vi vet att det är vanligt och att många lever ett vanligt liv med blåsljud på hjärtat. Han ville dock att vi skulle kolla vidare på detta och så fick vi en tid för ultraljud där det skulle undersökas ytterligare. Vi gick en stund senare till röntgenavdelningen och träffade en läkare som satte elektroder på honom och drog med en liten sak på hela magen, som var alldeles kletig av sånt där vad-det-nu-heter som kletas på vid ultraljud. Nu fick vi gå tillbaka till vårt rum på BB och invänta svar.

 

Minns inte hur länge vi väntade, men det knackar på dörren och en eller var det två (?) läkare kommer in och berättar att vi behöver ta oss ner till neonatalavdelningen för att skicka iväg oss till US nu. Det visade sig att han har ett hjärtfel och eftersom detta var under juletid så fanns inte alla resurser, som vanligtvis finns, i Norrköping. Vi måste alltså åka till US i Linköping NU. Jag förstod verkligen ingenting, men vi går i alla fall ner och vår son undersöks, sätts på en massa slangar, elektroder och en infart på handen ifall det skulle behövas under transporten till Linköping. Sedan läggs lillen i en transportkuvös. På transportkuvösen står det "Lejon". Vi har haft namnet Leo på listan, men nu blev det självklart. Där ligger han, vår son, stark som ett lejon, klart han ska heta Leo. Jag gråter. Vad fan är det som händer? Kommer han att överleva? Har jag gjort något fel? Varför händer det här oss?

 

I ambulansen fick varken jag eller Fredrik plats, för han skulle få åka med en läkare och sköterska samt ambulansförarna dit. Vi tar vår bil. Men först måste vi gå tillbaka upp till vårt rum på BB och packa ihop våra saker. Personalen säger till oss att äta lite middag innan vi åker, men vi vill bara åka efter ambulanden NU. Det kändes så fruktansvärt tungt att gå där med våra saker, ett tomt babyskydd - där skulle ju Leo ligga. Det gör så ont, vi båda gråter och jag undrar om vi inte ska ta en taxi istället. Fredrik vägrar och vill köra. Vi bestämmer oss för att stanna förbi hemma snabbt, vi vet ju inte hur länge vi ska vara på US så vi måste packa om allting. Det är konstigt att komma hem, även om det var en kort sväng. Det är ju inte så här vi täntkt att det skulle bli? Vi skulle ju få komma hem, alla tre. Det gör så ont allting. Mat då? Ja, vi slänger ihop några tunnbrödrullar med julskinka emellan och sedan sätter vi oss i bilen mot Linköping. Vi säger inte mycket till varandra på vägen dit, vi tittade bara på Waze för att se hur långt det är kvar till sjukhuset. Vi är trötta och sitter där i tystnad och äter upp mackorna med julskinka. När vi kommit fram går vi en bit och där inser jag att jag är nyförlöst, min kropp gör ont när jag går. Hur ska jag klara av att ta mig fram snabbare? När vi kommer in har Fredriks föräldrar stannat på vägen för att krama om oss, där bryter vi ihop igen. Det blir ett snbbt hej och hejdå, för nu måste vi ta hissen upp till vår Leo.