Amanda

På lördag har vi varit hemma i en månad sedan senaste operationen. Vardagen flyter på och lugnet har lagt sig vad gällande Leos mående. I början var jag så nervös när vi skulle åka på kontroller, har han växt, är hjärtat fortfarande oförändrat i det skick som det ska vara? Men, det har fungerat bra. Han växer som han ska och utvecklas för varje dag som går och jag bara njuter av att vara hemma, faktiskt. Vi har fått in ganska bra rutiner också, men de två senaste dagarna har vi blivit väckta av att det borras med slagborr. Det låter verkligen som om det borras i väggen till sovrummet, så Leo har vaknat och blir så ledsen. Ni vet när det låter "MUÄÄH" och underläppen darrar? Jag tycker så synd om honom, men på samma gång fnissar jag - hur kan man vara så söt - JÄMT?

 

Det går bra, men ibland är det självklart tufft också. Han sover längre och längre på natten, men ibland vaknar han runt tretiden och då är man som en zombie, sedan får man det där fantastiska leendet och då är man såld. Jag trodde verkligen inte jag kunde känna så som jag gör, men fasen jag älskar verkligen min lille son. Varje dag är ett nytt äventyr med dig, Leo!

 

Eftersom våra dagar hemma är ganska likadana (om vi inte tar långa promenader eller fikar med mammagänget) så har det blivit mycket funderingar kring coronaviruset. I början tänkte jasg inte så mycket på det, förrän nu. Jag blir verkligen påverkad av all media, kanske är det dumt att kolla på nyhetsmorgon varje dag? Ska man bunkra? Vågar man resa? Eller röra sig utanför dörren numera? Usch. Nu har även Fredriks jobb beslutat att arbeta hemifrån istället för på kontoret. Jag tänker på mina kollegor, på eleverna.. jag som tänk hälsa på snart, vågar jag det? Nej. Jag vill inte att något ska hända Leo. Fixar inte det. Nej.

 

Jag har bivit otroligt överbeskyddande. Ibland är det lite läskigt.

Men, det hör väl till.. Jag tar det säkra före det osäkra helt enkelt.