Amanda

Nu känns det bra igen, men jag måste verkligen skriva av mig både för min egen skull och för att ge alla samma information, igen - om de vill ha den.

 

Sedan Leo opererades för hjärtat och vi fått komma hem var det några restriktioner vi fick, nämligen att bära honom försiktigt, inte under armarna eller ha honom hängandes på axeln - i alla fall inte innan det läkt. Sedan var det en sak till, hålla koll på om han skulle kräkas (vilket han nästan aldrig gjort innan operationen). Om han kräks kan det innebära vätska i hjärtat och det är inte bra, men sedan kan det ju vara en vanlig sak också, ätit för fort eller magsjuka.

 

Vi gick tillbaka till vardagen ganska snabbt efter Leos hjärtoperation, Fredrik var till slut tillbaka på jobbet och jag började få in bra rutiner hemma. Vår fina son verkade nöjd och glad, succesivt började vi våga oss ut och träffa lite folk också, födelsedagskalas, promenader och även sova över hos familjen. Vi var dock väldigt noga med att man skulle vara frisk om vi skulle ses, han var ju lite i riskzonen fortfarande, alla var förstående kring det.

 

- 1/2 Kusinen Olle firades och lilleman stal rampljuset en aning och skickades runt från famn till famn, han var en sådan exemplarisk bebis som sov gott där i allas famn.

- 3/2 BVC-besök på måndagen med en promenad ner på stan.

- 4/2 Påfyllning av RS-vaccinet på sjukhuset.

- 6/2 Promenad runt strömmen med nyfunna mammakompisar och kanske framtida kompisar till Leo.

- 7/2 Blev jag och Leo hämtade av hans gammelfarmor, gammelfarfar och deras lille hund Leo (japp, samma namn och det finns en sådan fin historia om varför). Det var första natten sovandes borta (förutom alla sjukhusvistelser) en riktigt mysig kväll och en bra natt också.

 

Allt var bra tills han kräktes på morgonen den 8/2 - men, sådant kan ju hända, eller hur? Tanken slog mig ändå direkt, kan det vara något fel? Men jag försökte intala mig att barn kräks, det är ingen fara. På dagen firades Leos mormor på 50-årsdagen och där var det massor med släktingar! Vi var många där och alla var friska, precis som alla andra vi träffat under veckan. Denna dag gick också bra, men under kvällen fortsatte Leo att kräkas och nu var det inte bara mat som kom upp, utan det verkade konstigt, något annat brunaktigt. Jag hade stöttning från mamma, Anna och Alex under natten. Jag ringde Fredrik som var iväg på annat och till slut ringde jag avdelning 67 i Lund, där vi varit inlagda efter hjärtoperationen. Numret fick vi ringa när som helst. Sköterskan jag pratade med var lugn och förstod min rädsla, jag avvaktade och så hände det igen och igen.. jag ringde igen och igen, sedan fick jag prata med en jourläkare som bad mig avvakta lite till men om det fortsatte skulle vi åka in till akuten.

 

Efter att vi kommit hem till Norrköping fortsatte han och jag fick verkligen känslan, som jag egentligen haft sedan han kräktes första gången, något är fel. Vid två tillfällen var det blod i det som kom upp. Oavsett vad det kan vara, magsjuka, vätska i hjärtat eller något helt annat så måste jag få veta, jag kunde inte slappna av annars. På kvällen åkte vi in till akuten. Vi fick komma in ganska snabbt även om det var platsbrist. Vi satt i en korridor och Leo blev undersökt, vi blev inlagda och på natten blev det akut röngen.

 

Nästa dag blev det magröntgen och ultraljud och beslutet togs att vi skulle åka till Karolinska universitetssjukhuset i Solna. Jag och Leo åkte med ambulans dit sent på kvällen och Fredrik åkte hem, packade för oss alla för en vecka och tog bilen tidigt nästa dag, vi hade knappt sovit en blund och alla tre var helt slut.

 

När vi kom fram med ambulansen undersöktes han ytterligare i vad som kändes som världens ljusaste rum och jag var som en zombie, trött, sliten med sprängande huvudvärk. Leo var ledsen och grät, nästan otröstlig, all mat han fick kom hela tiden upp. Han fick dropp, så han fick i sig någon slags näring under natten och sond för att hjälpa till att få upp det som fanns i magen.

 

 Tisdag 11/2

Under natten hade jag sovit lite sådär, även om sköterskorna kom in och ut för att dubbelkolla honom så vaknade jag varje gång han började hulka sig. Stackars liten. Fredrik ringde och var på väg, dumma trafik i dumma huvudstaden. När Fredrik var på plats, nere i parkeringshuset var det dags att gå iväg på ett till ultraljud. Vi missade varandra precis. Det pendlades sedan fram och tillbaka om det var magsjuka eller något annat fel med magen, många fler tester togs med stor  varsamhet, eftersom han ganska nyligen opererat hjärtat.

 

Nu var det fastställt. Leo behöver genomgå en till operation. Denna gång visade det sig vara en förtränging i nedre magmunnen - Pylorusstenos. Läs om det här. En ganska vanlig operation (även om en själv aldrig hört talas om den..). Operationen fick vänta tills nästa dag då det kom in andra mer akuta fall.

 

Idag skulle han opereras, men vi fick vänta länge. Först var det sagt kl 13.00, sedan 17.00, eller 17.30.. hela dagen gick åt för att vänta. Sedan efter 18-tiden var det dags. Det gjorde så ont i mig, men på något sätt var både jag och Fredrik lugnare denna gång, kanske för att all personal pratade om operationen som enkel och vanlig. I allt lugn blev jag ändå rädd, rädd för att det kanske inte går så bra som läkarna sagt, varför gråter jag inte denna gång när vi säger hejdå och han ska sövas igen? Vad är det för fel på mig? Det blev en öppen opreation vid naveln, som såg betydligt värre ut än vad det egentligen var.

 

Operationen gick fort och bra som förväntat, precis som läkarna sagt och vi blev uppringda direkt efter. Vi gick ner till uppvaket och där låg han och småkikade på oss för att sedan somna om. Vi var väl där i ungefär 3 h och sedan rullades han upp till vårt rum igen.

 

Nu skulle han snabbt komma tillbaka och det var prat om att äta som vanligt också, börja lite lugnt på flaska och sedan amma. Två fulla mål i rad skulle han äta, sedan var det fritt fram för oss att åka hem. Det gick bra till att börja med, första målet stannade näre, skönt tänkte vi, men så gick det inte med andra, han fortsatte kräkas. Ett steg fram och två tillbaka kändes det som. Vi besultade oss för att vara kvar en sista natt för att vi skulle känna oss bekväma och att det verkligen skulle fungera. Idag fick Leo en present skickad till sjukhuset av sin mormor, en liten söt nallebjörn! 

 

 Fredag 14/2

Idag åkte vi hem. När vi väl kommit hem har det fungerat bra, han har ätit lugnt och inte fått upp något. Vi tre firade alla hjärtans dag, åt gott, myste och tänkte lite extra på alla hjärtebarn därute.

 

Vi är återigen så tacksamma över vården som finns, jag är också glad att vi följde min instinkt om att något inte stod rätt till. Denna operation går inte att jämföra med hjärtoperationen, men vad sjukt att han ska behöva vara med om det här också? Tur att han inte kommer minnas det här heller.

 

På något vis skulle jag vilja göra en helkroppsbesiktning av honom för att se till att det inte finns något annat som behöver opereras. Jag trodde inte jag skulle bli en sådan orolig mamma, inte så konstigt kanske, men nu hoppas jag verkligen att vi får vara hemma igen och njuta av föräldalivet. Att det är slut på operationer framöver, förutom den med hjärtat som vi vet kommer ske igen, fast långt framåt i tiden. Jag vill tro det, i alla fall.