Amanda

Idag är det exakt ett år sedan min underbara pappa tog sitt sista andetag och blev en av himlens vackraste änglar. Denna dag har varit tuff, likaså dagarna innan. Jag tog ledigt från jobbet och jag åkte med Fredrik till Katrineholm. Vi besökte pappas grav och lade dit fina blommor, satt där ett tag och gick omkring. Det är så vackert. Det är så svårt att förstå att det verkligen gått ett år sedan, jag behöver inte längre räkna antal månader. Jag vet inte om jag tycker att året har gått fort eller långsamt, olika i olika perioder kanske. Fredrik och jag åt lunch på Sultans på norr, pappa älskade det stället. Där tog han alltid sin favoritmacka - räksmörgås. 

 

När vi kom hem kändes det ganska okej, under dagen har vi pratat massor, eller kanske mest jag om honom. Jag tycker om att jag kan prata om honom och delar gärna med mig av mina minnen. Tänk att det finns så många platser som man varit på och att man minns bara man åker förbi. 

 

När vi kom hem har jag lyssnat på musik som pappa tyckte om, medan jag kikat i pappas bok, bilder på datorn både jobbiga och glada bilder. Vad mycket man minns, jag vill aldrig glömma. Jag håller även på att läsa min dagbok som jag påbörjade för ett år sedan. Vad mycket jag har skrivit och vad detaljerat! Jag har inte ens kommit halvvägs. Härligt ändå att jag skrev, jag skriver fortfarande såklart. Det är nog ett av mina sätt att bearbeta saker. Jag önskar att jag skrev när jag var liten. Vädret har under dagen varit fint, även om det småregnade när vi åkte på morgonen, solen har skinit resten av dagen. Jag hittade förresten denna dikt. Den var så fin och tröstande på något vis.

 

Det sägs att bara tiden går
så ska den läka alla sår
som sorgsna hjärtan gömmer.
Visst är vårt minne ofta kort
men att en när och kär gått bort
är något man aldrig glömmer. 

En tröst för den som lämnats kvar
är hoppet som ens hjärta har
trots tårarna man gråter.
För himlens eget löfte är
att älskar man varandra här
så möts man en gång åter.